Från Singapores gravgårdar till en småländsk mjuk skogsväg.

John, en entreprenör från Singapore var på besök i Kalmar i mitten av 80-talet. Någon berättade för honom att det var tillåtet att rida nästan överallt här i Sverige.
I skogar och vid sjöar och t.o.m över fält under vissa tider på året. Att det var möjligt att få uppleva naturen från hästryggen verkade vara orimligt för en kille från Singapore Det var som en dröm, som en liten bit magi.

John hade så svårt att tro att det var möjligt och han ville absolut uppleva det, ville bli övertygad.

Jag – stallets nästan fegaste tant blev Johns guide en skön sommardag, tror det var 1985, och att det blev en både märklig och minnesvärd dag, båda för mig och för John.
John en driven entreprenör från andra sidan jordklotet, var förväntansfull som ett barn på julafton.

Han pratade oavbrutet och berättade bl.a att ryttare i Singapore fick nöja sig med att rida i paddock, ridhus eller på gravfält, där gravarna stod tätt ihop

Dagen blev en stark upplevelse för mig också och den väckte många tankar om hur vi lever i helt olika världar, fast vi bor på samma planet.

Allemansrätten är ingen självklarhet.

Allemansrätten blev till som en följd av en fritidsutredning från 1937 och är ingen självklarhet. För oss i Norden är en ridtur i skogen helt självklar, men något helt annat för den som kommer från andra sidan jordklotet.

Internet börjar smyga in i landet!

Världen var då, 1985, fortfarande oändlig men internet hade sett dagens ljus även här, och det var 1984 som blev Sverige för första gången blev en del i internet, i form av ett mail. Det var stort och då, 1985, och på den tiden ringde man för att kolla att mailet kommit fram.
Inte konstigt att en vanlig Svensson fick en ganska avmätt syn på de där nymodigheterna. En syn som präglade internetgrejen för årtionden framåt.
Länderna i Asien var en gåta för de flesta på våra breddgrader och en resa till Singapore, Asiens näst minsta land, fanns det nog inte många som ens drömde om.
Jag tror inte heller att det var så många från Asien som besökte Sverige.
Att någon av dem ens tänkte tanken på att rida i skogen hos en liten ideell ridklubb i lilla Rockneby, strax norr om Kalmar, var bortom all förväntan, men det blev ett äventyr och var otroligt roligt. Vilken snackis vår lilla ridklubb med sisådär 200 medlemmar, måtte blivit, där, i ett land långt, långt borta…

Mötet med John och hans tankar om vad som var möjligt eller inte möjligt, blev min första kännbara kulturkrock.

Uteritt i Törnerums skogar.

Det var mitt i sommaren, mitt under semestrarna.  

Jag kände mig, som sagt, inte alls som rätt person att rida ut och guida en gäst långväga ifrån.  Lite feg efter ett par ordentliga avåkningar från andra uteritter, så lite tveksam var jag ändå.  Men jag hade ingen egen häst och jag var väldigt sugen på en ridtur.

Det behövdes någon som kunde prata engelska och John var nöjd med att få uppleva en ridtur i de svenska skogarna, fick jag veta.
Jag tyckte det lät lite konstigt, men fick snart nya perspektiv.

Stallets trygga men pigga och glada hästar sadlades och Rubin, en vacker svettfux, var min för dagen. En stabil och väldigt artig herre, och klubbens ögonsten.
För Johns del blev valet Jamaica – en lättriden och pigg dam som älskade skogsturer. De blev en bra match .

Så var det dags för en tur genom skogarna från Törnerum, genom stigar och skogsvägar, mot Ljungnäs och stranden där.
Under en långt skrittpass pratade vi om skogen och känslan av att få finnas där. Att få rida där. Om klimat och förändringar, om varför några tallars stammar var täckta av grå mossa eller lavar och mycket annat

Att John njöt var inte att ta miste på. Han hade tusen frågor om naturen, om mossor och lavar, om fåglar – om allt. Om allemansrätten inte minst, som jag försökte förklara och lyckades – åtminstone delvis.
Doften av skog blev också en minnesvärd upplevelse för honom – så långt ifrån tung storstadsluft man kunde komma!

Det blev några härlig galopper på den mjuka skogsvägen. Ni vet – doften av skog och mossa. Känslan av frihet och stillhet samtidigt.  Den känslan. Det var såpass att jag glömde vara rädd för att ramla av.

Om Johns ögon lyste före galoppen så strålade de när vi saktade av.  Hans lyckliga leende fick hjärtat att smälta. 

– It smells like heaven, sa han, och drog ett djupt andetag. Hans min var obetalbar. Lycksalig kanske är rätt ord.

Efter ca 35 år kan jag fortfarande minnas känslan jag fick av att se hans fullkomliga lycka. Det är ett sånt där minne som får oss att känna leendet, fnisset, i hela kroppen. Att få uppleva en vilt främmande människa så otroligt lycklig är en gåva. Jag lovar.

När vi närmade oss den, just för tillfället, folktomma badplatsen på Ljungnäs trodde jag att karln skulle gå sönder av lycka.

Han kunde helt enkelt inte fatta att vi fick rida där också.
Vi lät hästarna vada i vattnet en stund och sen fortsatte vi mot ridskolan på andra stigar och mjuka fina skogsvägar.

Väl tillbaka vid stallet skötte vi om hästarna och tog en fika. John pratade oavbrutet. Jag tror faktiskt inte det går att riktigt fatta vilken stor upplevelse det var att få vistas i en grön och skön skog och uppleva naturen från hästryggen för en entreprenör från Asien.

Vi tog en rundtur genom klubbens anläggning, hälsade på alla hästarna som hade sommarsemester i sina hagar.
En en tur till klubbens terrängbana blev det också – en kort men rolig hinderbana i skogen. Nåja – 99,99% av klubbens medlemmar gillade hoppning och tyckte den var rolig. Så fanns den där sista promillen som tyckte det var onödigt att utsätta sig för att flyga! Jag var och är, en av dem.

John blev väldigt imponerad när jag berättade att det var vi medlemmar, ungdomar och föräldrar tillsammans, som byggt banan. Och att vi medlemmar kunde använda den när den var ledig.
Han försökte beskriva skillnaden i att rida på en gravplats jämfört med en skön skogsväg. Det var inte helt enkelt att följa med i hans funderingar, men jag fick en uppfattning om hur stor hans upplevelse var.
Hans verklighet var att gravstenar var markabetets koner och hinder. Och jag blev påmind en gång till, om hur fantastiskt bra vi har det

Det blev många intryck för oss båda att smälta den kvällen, tror jag.
Hans intryck av alla dessa fantastiska möjligheter vi har och min intryck av vilka begränsningar han levde i.
Min tacksamhet över att få bo och leva precis på rätt plats , i rätt tid, kände inga gränser den kvällen.

Jag kunde inte och kan ännu inte släppa tanken på hur olika liv vi lever. Och hur fantastiskt många möjligheter vi har att boosta vårt välmående, alldeles gratis i vår fantastiska natur.

Jag slår vad om att John fortfarande minns den dagen och den känslan.

Lite fakta om Singapore:

Singapore  är en republik vid Malackahalvöns sydspets och var, när det koloniserades av Storbritannien på 1800-talet, en malajisk fiskeby. 

När Singapore blev självständigt 1965, hade landet en världsledande hamn och ställning som regionalt kommersiellt centrum. Det anses vara världens renaste stad

Singapores författning upprättade staten som en representativ demokrati. Singapore,  förde till en början en demokratiskt socialistisk politik med inriktning på välfärdsstat. Singapores regering har dock med tiden blivit mer konservativ än vid republikens grundande. Singapore kritiseras för att, på grund av dess politiska system med ett dominerande parti, vara en begränsad demokrati. 

Enligt det livskvalitetsindex som sammanställs av Economist Intelligence Unit har Singapore den näst högsta levnadsstandarden i Asien efter Hong Kong, och rankas även som 2:a i världen (2019).

Läs mer om du vill på Wikipedia